En sak som jag tycker är viktigt att prata om, och något som man ska kunna prata öppet om, är HBTQ-frågor - Homo, Bi, Trans och Queer. Det är någonting som folk i allmänhet har svårt att prata om och tycker är obehagligt. Vissa tillockmed äcklas av det, rädda att bli "smittade" av denna "hemska" sjukdom. Jag själv lever nu öppet som homosexuell - dock är det inte så att jag går runt och skryter om det eller visar upp det för alla. Men frågar någon, eller om min pojkvän kommer på tal så säger jag sanningen - jag skäms inte. Jag tänkte nu berätta lite om min upplevelse och hur mitt liv har sett ut innan jag tog steget och "kom ut ur garderoben".
Jag har alltid varit lite udda när det gäller kompisar. Jag har i princip bara haft tjejkompisar, ett fåtal killkompisar som stått mig nära. I skolan umgicks man med dem, men på fritiden var det bara mina tjejkompisar som gällde. Jag höll inte på med någon sport, avskydde fotbollen som spelades på skolgården och alla eleverna var med på. Jag satt hellre på en gunga och pratade eller körde charader. På grund av det har jag ofta fått frågan om jag är homosexuell för det - bara för att jag umgicks med tjejer. Så har jag haft det och har fortfarande svårt att ha kontakt med killar ur ett vänskapligt perspektiv. Det är inte så att jag flörtar med alla killar jag ser, men har svårt att hålla igång ett samtalsämne.
När jag gick i sexan "kom jag på" att jag tände på killar. Man såg killar ur ett annat perspektiv, men eftersom man hört allt det negativa om homosexuella döljde jag det för mig själv, det fanns alltid där - men jag lådsades som inget. Jag hade flickvänner, rätt många faktiskt (om de när man var liten räknas). På högstadiet mindskades flickvännerna och jag var istället singel länge. Hade ett LAN med en killkompis, men då datorerna slutade fungera hade vi filmkväll istället. Det ena ledde till det andra, och där låg vi och kysstes. Det var min första "homo-upplevelse". Trotts detta tvekade jag på min läggning - det var kanske bara en fas, eller var jag bisexuell. Denna engångshändelse upprepades inte, men jag hade en längtan efter denna kille. Vi fortsatte och lådsades som ingenting (vi gick trotts allt i samma klass).
Efter ett förhållande med en tjej som varade i ca 1 år började jag insé att det inte var en fas. Jag kunde få känslor för en tjej, men jag kunde inte tänka mig något sexuellt med en. Jag var inte straight, inte gay, inte bi. Vad är jag då? Efter ett tag med googlande och prat med tjejkompis kom jag fram till att det kallas pansexuell. Efter ett tag slog jag den tanken åt sidan. Vad är ett förhållande utan något sexuellt? Jag försökte inte ens få ett förhållande med en tjej. Det kändes bara fel.
I slutet av nian bestämde jag mig att berätta för alla mina närmsta vänner. De tog alla det jättebra, förvånadsvärt. Det var skönt för mig, det var en sten som lättade från bröstet. Jag bestämde mig för att forstätta hålla det inom mig för att inte riskera mina nya vänner på gymnasiet. Jag tänkte att om de fick lära känna mig först som "straight-Marcus" så har de ingen anledning att fly "homo-Marcus".
Hela gymnasietiden gick, och jag berättade inte för någon, förutom fler av mina tidigare vänner. Under tiden här träffade jag killar i smyg för mina föräldrar, min bror och mina klasskompisar. När jag fick mitt hjärta krossat fick jag lådsas som inget för att inte bli avslöjad. Men mina vänner som jag redan berättat för stöttade mig rejält, men jag ville inte lägga för mycket på dem - de hade också mycket att tänka på med skola och egen kärlek. Det var efter gymnasiet jag träffade en kille som gjorde att jag tog mig modet att berätta för mamma. Hon hade redan anat det och grät lite - men hon kramade om mig och sa "jag älskar dig, vad du än är". Sen var allt som vanligt. Precis när jag kommit ut för mamma, tog det slut med killen. Lite förstörd men ändå mådde jag bra då jag berättat för min mamma och bror.
Efter ca ett halvår börjar jag prata med en kille på internet. Han är i Australien har varit där i en månad och ska vara där i två månader till. Vi chattar ett bra tag, men då han inte hade tillgång till internet hela tiden dröjde meddelandena från honom. För mig var det inte mer än en vanlig chatt till en början. Tiden gick och det hade gått två månader och han kom hem från Australien. Jag och en tjejkompis skulle köra till hennes sommarstuga i Småland under en vecka och jag lyckades övertala henne att vi skulle ta en omväg och träffa denna kille. Vi körde dit och bodde på hotell i två nätter, andra dagen där träffade jag killen och direkt föll jag för honom. Love at first sight kan man säga. Vi hade en underbar dag tillsammans och sedan blev det kväll och han åkte hem och dagen efter körde vi till Småland - och det enda som fanns i mitt huvud var killen.
Efter massa SMS fram och tillbaka bestämde vi att han skulle komma till min 20 års fest, han kom tillockmed ner på min födelsedag den 12 april. Vi bodde på hotell hela helgen och I had the time of my life. Jag var så kär och på söndagen när han skulle åka hem visste jag inte om jag skulle få se honom igen. Jag bara låg och grät, trotts att han sa att det inte var sista gången vi sågs så visste jag inte om det var toma ord. Vi fortsatte skriva med varandra och vi träffades igen. Och det har slutat med att jag har flyttat upp till honom - i Göteborg.
Med detta vill jag säga att det är inget fel med att vara sig själv. Du ska inte vara rädd att visa vem du är - om du så är straight, gay, bi, transa eller vad fan som helst. Det spelar ingen roll vad alla andra tycker, det viktiga är att du mår bra, och det gör du inte om du håller något sånt här inne. Tro mig - jag vet.
Peace & Love!
